Poker bättre än terapi?
Vissa flyr, andra stoppar huvudet i sanden, några slåss och en del vill prata om det. Vi har alla olika sätt att tackla problem och sorger i livet. Själv spelar jag livepoker. När jag mår dåligt trivs jag med att sätta mig med ett gäng okända människor på ett kasino och spela.
Är det bara en sorts verklighetsflykt eller kan poker faktiskt fungera bättre än terapi och ångestdämpande mediciner? Det finns så klart inget givet svar på den frågan. Vi är alla olika. Men att göra saker man trivs med kan sällan vara dåligt, vare sig det är poker, yoga eller fallskärmshoppning.
Jag går för tillfället igenom en förvirrad och jobbig tid. Vissa tycker kanske att man ska sluta spela poker när man inte riktigt har alla mentala hästar i stallet. Men att komma ut och träffa glada, trevliga människor som inte vet något om ens fel, brister och problem tycker jag är befriande. Verklighetsflykt eller ej, jag mår bra av det.
Nätpoker har jag dock inget sug på. Ensamheten vid datorn känns kall, och tålamodet är som bortblåst. Det är alltså kombinationen poker och människor som är nyckeln. Även om jag har otroligt många goda vänner som ställer upp för mig kan det ibland vara skönt att dra iväg till valfritt pokerbord och bli en anonym tomte. Prata om inget. Prata om allt. Skratta. Visa stenansikte. Och få vara med människor som man inte har något mer gemensamt med än en kortlek.
Även om jag skulle backa en slant så lär det inte vara lika dyrt som att gå till en legitimerad hjärnskrynklare. Om jag håller mig till 20/20 kr på Cosmopol alltså.
Herregud, är jag galen eller finns det fler människor som känner likadant?
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.
Both comments and pings are currently closed.Comments are closed.